"Jag får ont i kroppen om jag inte rider. Både fysiskt och psykiskt mår man väldigt bra av att umgås med djur. De ger ett lugn och ett välbehag för själen."
Det minne som etsat sig fast starkast i Louise “Lussan” Nathhorst är föga förvånande Världscupfinalen år 1998. Dressyrprogrammet som hon framförde med hästen Walk on Top ledde till seger - och blev därtill en internationell snackis. Ackompanjerat med musik skriven av ingen mindre än Benny Andersson, gav det ett genomslag långt utanför ridsportsvärlden. Minnet var möjligen också dressyrryttarens karriärmässiga höjdpunkt, men innebar långt ifrån början på en arbetsmässig nedtrappning. Tvärtom har Louise Nathhorst snarare växlat upp i takt med att åren förflutit.
– Jag har nog aldrig jobbat så mycket som jag gör idag. Jag tävlar inte längre, men tränar regelbundet ett fyrtiotal ryttare, många från landslaget. Därtill är jag även mentor för unga ATG-talanger. Och så driver jag stallverksamhet med tolv hästar som kräver sitt. Själv rider jag dagligen två, tre hästar, säger Louise Nathhorst.
Dressyrryttarinnan är en av landets främsta genom tiderna. Att hon själv helt har koll på hur många medaljer eller hästar hon haft genom åren, hindrar inte att Wikipedia har det. Åtminstone beträffande det förstnämnda. Sedan Louise Nathhorst började träna med det svenska dressyrlandslagets i början av 1980-talet har hon tagit sju SM-guld, ett OS-brons och har därtill, vid sidan av ovannämnda guld år 1998, har hon sju Championatstecken som årets dressyrryttare på sitt cv. Bland annat. Sedan fyrtio år lever hon på en gård på Lovön strax utanför Stockholm - tre kilometer från ovannämnda stall. Ett plats som i det närmaste också kan kallas “hemma”. Hästarna kräver sin dagliga omsorg med fodring och motion från arla morgon till sen eftermiddag. Och därtill ett kvällsmål vid tjugosnåret. Sju dagar i veckan.
– Hästar är underbara varelser. De har varit tamdjur i tusentals år och är som gjorda för att vara tillsammans med människor. De vill samspel och är samtidigt genomärliga. De känner av din dagsform och ditt humör och bemöter dig därefter. Mina hästar Walk on Top och Dante lever inte längre, men finns för alltid i mitt hjärta.
Att yrkesvalet föll på ridsport var egentligen ett icke-val. Sedan Louise Nathhorst fick sin första ponny som tioåring har hon varit all in på hästar. Efter att ha tävlat som junior i flera svenska mästerskap övergick hon snart till stor häst med huvudinriktning på hoppning. Karriären inleddes med flera utbildningar, inledningsvis på Strömsholms ridskola, följt av år i USA såväl som i Tyskland. I närmare två decennier tränade hon bland annat för den legendariske tyske dressyrtränaren Walter Christensen. Att Louise Nathhorst i tjugoårsåldern bestämde sig att lämna hoppningen för dressyr berodde till stor del på en ridolycka där hon skadade ryggen.
– Det var väldigt mycket fart och fläkt på mig som ung. Även i sättet jag red. Men efter olyckan blev jag lite reserverad. Att vara rädd för höga hinder är ingen bra egenskap om du ska tävla i hoppning. Det fick bli dressyr istället.
Fart och fläkt finns det dock en hel del kvar av. Att åldras i branschen inneburit föga problem. I jämförelse med andra idrotter är elitryttarna i högre ålder ovanligt många. Visst känner Louise Nathhorst stundom av att kroppen åldras - men medicin mot smärta stavas knappast förvånande just hästar.
– Jag får ont i kroppen om jag inte rider. Både fysiskt och psykiskt mår man väldigt bra av att umgås med djur. De ger ett lugn och ett välbehag för själen.
Fritiden då? Finns det någon sådan? Och vad gör hon helst då?
– Eftersom jag reser väldigt mycket i jobbet som landslagstränare, är jag helst hemma när jag är ledig. Och i stallet. Då tar jag gärna en lugn skritt ut i naturen. Och så lyssnar jag på ljudböcker. Nu senast på Jodie Picoults “Allt för min syster”. En fin och spännande roman som kretsar kring dilemmat om hur långt man är villig att gå för att rädda livet på sin syster.
Fakta
Ålder: 69 år.
Gör: A-tränare i dressyr, sedan 2017 tränare för Svenska Dressyrlandslaget. Bakgrund: Har tävlat i fyra OS och har medaljer från OS, VM och EM.
Bor: Lovön strax utanför Stockholm.
Familj: Sambon Lars Andersson, A-tränare i dressyr, dressyrdomare och tidigare ryttare i landslagstruppen.
Text: Sofia Edgren