"Jag tror man måste vara lite galen för att hålla på det här sättet, fäktas så länge, så mycket och på den nivån jag har gjort"

Fäktningen kom in i Kerstin Palms liv av en ren slump. Som trettonåring kom hennes klasskamrat Karin en dag med det spontana förslaget att de två borde börja fäkta ihop. Varpå Kerstin gick hem till sin mamma med förslaget, som i sin tur satte igång att söka efter en fäktklubb som kunde ta emot flickorna.

– Hon hittade en i nya Ullevi, men när vi väl skulle börja ville inte Karin längre. Så jag gick dit själv. Och blev fast.

Drygt sextio år senare fäktar Kerstin fortfarande regelbundet - ofta flera dagar i veckan. Om än inte längre i Göteborg, utan i Ängby i Stockholm, staden som hon bott i sedan hon började studera till tandläkare i mitten av 60-talet.

– Det tog några nybörjarträningar, men ganska snart förstod jag att fäktning passade mig som hand i handsken. Att det här var min grej. Under åren har jag provat på allt inom fäktning. Vid sidan av tävlandet, har jag varit tränare, domare, tävlingsledare, vapenreparatör… Inte minst har fäktningen givit mig vänner för livet.

Och disciplin, ler fäktmästarinnan som under 1960-70- och 80-talen kammat hem hela 23 individuella SM-guld. Och därtill junior-VM 1966 och Universiaden 1967.

Det där med att Kerstin Palm, idag 77 år, ofta fäktar flera dagar i veckan och därtill driver sin egen tandläkarpraktik tre dagar i veckan tycker hon själv inte är särskilt märkvärdigt. Energin, säger hon, är medfödd. Sedan barnsben har hon ständigt blivit uttagen till diverse aktiviteter: skolans basketlag, långdistanslopp, distriktsmästerskap i längdhopp osv. Jobbet som tandläkare tycker hon fortfarande är stimulerande och “vad skulle hon annars göra om dagarna?”.

– Jag hör dagligen patienter som säger; “Kerstin, du får inte sluta”. Så visst, även om det administrativa jobbet kan vara påfrestande, gör patientkontakten att jag håller mig kvar. Sedan tycker jag fortfarande att själva tandläkaryrket är intressant också.

Vid sidan av fäktningen har Kerstin Palm även en annan stor passion i livet. Som också det kom till henne av en slump. Hon berättar om hur en patient, vid ett besök för drygt trettio år sedan; utbrast att “Kerstin, du passar till att ha en kolonilott”.

– Jaha, sa jag och tänkte inte mer på det. Efter tre månader kom han tillbaka och frågade om han skulle skriva upp mig på kölistan till den koloniförening han själv tillhörde i Bromma. Jaha, gör det då, sa jag.

Något år senare fick hon ett samtal. Själv hade hon helt glömt bort det där med kolonilotten men nu hade föreningen i alla fall en stuga ledig till henne. Hon åkte dit för att titta - och det var kärlek vid första ögonkastet.

– Det var på långfredagen 1990 och jag la i princip pengarna på bordet. Sedan dess tillbringar jag hela somrarna där. Jag odlar plommon, vinbär, krusbär, potatis, rabarber, körsbär…och äpplen som jag gör must på som räcker hela året. Ja, i kolonilotten finns faktiskt allt jag behöver, säger Kerstin Palm.

Text: Sofia Edgren